Bara jag, igen
Ofta möter jag folk som fascinerar och inspirerar mig på ett eller annat sätt. Antingen pga deras smarthet, självkänsla, humor, skratt, åsikter, snällhet, utseende, ja.. you name it, det kan vara precis vad somhelst hos vemsomhelst.
Tänk om dem visste det. Om dem visste vad dem inspirerar och fascinerar. Bara på att vara dem, sig själv helt enkelt. Eller kanske vet dem det mycket väl redan? Kanske hör dem det hela tiden? Kanske börjar det tillochmed bli uttjatat att höra?
Tillslut kommer alltid tankarna "Tänk om någon någongång har tyckt såhär om mig?" eller "Tänk om jag någongång har varit den som inspirerar och fascinerar?" och "Tänk om jag någongång varit så jävla bra själv, bara genom att vara mig själv?".
Men vem försöker jag ens övertyga? Jag är ju bara den osynliga tjejen ingen visste knappt fanns. Jag är ju bara den tråkiga i hela sällskapet. Jag är ju bara en vanlig tjej med ett vanligt namn.
Så vem försöker jag ens övertyga? När jag bara är jag