Oälskad
En fruktansvärd känsla, att känna sig oälskad.
Att det är så jävla svårt att kunna älska mig, varför? Att jag aldrig kommer träffa någon partner som älskar mig lika djupt som jag älskar den, varför?
Att det är så jävla lätt att lämna mig, som ingenting, varför?
Jag förtjänar nog bara inte att bli älskad. Jag är inte värd det. För jag är som jag är. För jag är jag.
Kanske är det meningen att jag ska vara ensam? För kanske mår förstörda och brutna människor som jag, bättre ensamma och oälskade?
Jag är bara så himla bitter och så jäkla avis på alla fina vänskapsrelationer där dem är allt för varandra och älskar varandra djupt.
Jag är så satans avundsjuk på alla partnersrelationer där man ser hur djupt dem älskar varandra. Hur mycket dem betyder för varandra. Hur dem bara ser sig själv leva och spendera resten av livet med den andra.
Tänk att ha en sån vän, som alltid bryr sig, vill vara med dig, avgudar dig och älskar dig djupt.
Och tänk att ha en sån partner, vars blick visar hur stolt den är över en. En partner som älskar dig så djupt att den skulle kunna ge upp allt för bara dig. En partner som vill vara din man/fru för resten av livet, för att du är du.
Jo, drömma kan man väl.
