I still rise, eller?
Min kära tatuering "I still rise", gjordes när jag första gången blev fri från min depression, min allra första depression.
En tatuering med stor innebörd, den visar vem jag är, vad jag gått igenom och den peppar mig när jag än mår dåligt. För varje gång jag känner mig hjälplös och för varje gång allt känns meningslöst "I still rise".
Jag var då 17 när tatueringen gjordes och jag blev först sjuk vid åldern 15. Alltså bara några år in i tonåren innan helvetet började.
Känslan av att inte förstå någonting, vad händer med mig? Varför mår jag såhär? Varför känner jag såhär?
Jag hatar mig själv
Jag har ont
Jag är så utmattad
Jag kan inte äta
Jag vill inte leva
Allt är bara så meningslöst och hopplöst.
Fy, vad vilsen jag var och gud vad många vänner jag förlorade, vilket kaos jag skapade i familjen, vad jag förstörde för mig själv och min skolgång.
Så många frågor minns jag att jag hade, frågor andra ställde mig men som jag bara inte hade svar på. Och så himla mycket tankar och känslor. Hemska tankar och jobbiga känslor. Jag visste ingenting. Jag var en vilsen deprimerad tonårstjej.
Några år senare, med hjälp av medicin och terapi mådde jag bättre, vilket jävla lycka. Att uppskatta livet för en gångsskull, att må bra, få vara glad. Att faktiskt orka och kunna göra något, något som man faktiskt tyckte var kul.
Men länge varade inte glädjen innan jag kastades ännu längre ner i botten, i ett ännu mörkare och svartare hål..
Hur länge ska man orka?